En gammal stam i Mälarhöjden fick nya veck i fogen efter två år. Ägaren hörde bubbeljud från källaren, och när rören öppnades visade det sig att strumpan hade lossnat längs skarven. Entreprenören som undersökte det nya läckaget hittade en millimeter tjockt lager av fett inne i den gamla rörstammen, tydligt synligt i IR-bilderna från ettan.
Relining fungerar i de flesta fall under decennier. Men när det går fel kan orsaken ofta spåras till ett avgörande missgrepp som hände innan strumpan sänktes ned, ofta långt tidigare än själva reparationsdagen.
Underlaget avgör
Moderna relingmaterial kräver att ytan de ska fästa mot är fri från grova föroreningar, ojämnheter som sticker ut mer än ett par millimeter, och rörliga skikt av fett eller mjuk rost. Många entreprenörer förlitar sig på att högtrycksspolning räcker. I rör som legat fuktiga länge kan rostflingorna sitta som en matta, och spolningen trycker bara ned dem istället för att driva bort dem.
En annan vanlig orsak är att någon under årens lopp försökt täta läckage med plåtlim eller liknande lösningar. Den typen av täckskikt fastnar inte alltid i IR-kamerans bild, men det räcker med en ficka av gammalt tätningsmedel för att hindra harpetsen från att binda ordentligt mot rörväggen.
Torktid under press
Alla typer av härdningsprocesser kräver minst en viss tid. Strumpmetoden innebär att en ångtät slang trycks in i rörstammen, fylls med varmvatten eller ånga och får ligga tills harpetsen stelnat. Hantverksorganisationerna anger allt från fyra till åtta timmar som riktvärde, beroende på temperatur, rörmaterial och tjocklek på strumpan.
När ett hus måste stå utan vatten så kort tid som möjligt uppstår en ekonomisk press att korta ned härdningen. Vissa entreprenörer skriver avtal där de förbinder sig att vara klara på en arbetsskift. Det fungerar om alla steg fram till härdningen gått snabbt. Men om förberedelsen tagit längre tid än planerat förkortas torktiden ibland ändå, och då kan harpetsen inte nå full styrka.
Mätning som inte gjordes
Före relining ska rörstammens innerdiameter och svängradier dokumenteras. I gamla hus kan gråjärnsstammar ha krympt med upp till tjugo procent på vissa sträckor, medan andra delar behållit originalmåttet. Det skapar flaskhalsar som gör det svårt att föra ned en strumpa med jämn tjocklek.
Om mätningen hoppas över och entreprenören väljer en strumpa efter ritningar från 1940-talet kan det hända att strumpan helt enkelt inte får plats. Då tvingas materialet in med extra kraft, vilket i sin tur späcker på svängarna och kan leda till veck eller brottytor i harpetsen.
Den tysta böjen
Rörledningar i äldre byggnader innehåller ibland okända vinklar som inte finns med i ritningarna. Det kan handla om en provisorisk krökning som gjordes för att undvika en balk, eller en improvisation när köket byggdes om på sjuttiotalet. Sådana böjar kan ligga dolda bakom puts eller under golv, och syns inte när kameran förs ned från taket.
När strumpan möter en oväntat snäv böj stannar den eller bucklar ut. Vissa installatörer trycker extra hårt, vilket ger en falsk känsla av framgång, men inuti har materialet vecklats på sig själv. Vecken syns inte direkt, och de faller inte samman förrän någon månader senare när vattenflödet sätter press på just den punkten.
Fel slags vägg
Gråjärn, betong, stengods, asbestcement och keramikrör kräver olika typer av harpets och härdningstemperatur. Ibland visar sig äldre byggnader ha blandade material i samma stam, och det upptäcks först när kameraoperatören noterar att rörväggens färg skiftar mitt i sträckan.
En strumpa anpassad för betong fungerar sämre mot keramik, och tvärtom. Om härdningstemperaturen sätts för högt för en skarv mellan asbestcement och gråjärn kan expansionen bli ojämn, vilket skapar en spricka som först syns som fukt längs fogens utsida efter några månader.
| Rörmaterial | Härdtemp. | Risk |
|---|
Continue Reading När relining går fel: vad som hände innan felet syntes