Ett tak i Sverige tar emot ungefär sexhundra till åttahundra millimeter regn om året beroende på var det står. Det är inte den intressanta siffran. Den intressanta siffran är hur många timmar per år taket faktiskt är blött, eftersom det är fukttiden och inte nederbördsmängden som avgör allt som händer på ytan.
Två tak i samma kvarter kan skilja sig med flera tusen timmar per år. Det ena torkar upp inom en timme efter ett regn. Det andra ligger fuktigt till nästa morgon. Det förklarar varför grannen har mossa och du inte har det, trots att ni har identiska hus och samma pannor från samma år.
Nästan allt inom taktvätt blir begripligt om man håller fast vid det måttet.
Vad fukttiden bestäms av
Fyra faktorer, i ungefärlig storleksordning.
Solinstrålning är den starkaste. Ett takfall i söderläge får direkt sol större delen av dagen och torkar snabbt. Ett i norrläge får aldrig direkt sol under vinterhalvåret och torkar enbart genom luftrörelse och avdunstning, vilket tar mångfalt längre tid.
Skuggning kommer på andra plats och är den enda av de fyra som går att ändra i efterhand. En stor gran tio meter från huset kan förlänga fukttiden på halva taket med tusentals timmar per år.
Taklutningen påverkar hur snabbt vatten rinner av. Ett flackt tak håller kvar en tunn vattenfilm betydligt längre än ett brant, och pannor på flacka tak har dessutom längre överlapp där vatten står kvar.
Materialets porositet är den fjärde. Poröst material håller kvar vatten inne i sig efter att ytan torkat, vilket gör att fukttiden i praktiken är längre än den ser ut.
Därför är porositeten den centrala frågan
Betongpannor tillverkas med ett ytskikt som gör dem täta. Nya pannor låter vatten rinna av. Med tiden nöts skiktet ned av UV-strålning, frost och partiklar, och pannan börjar suga vatten in i godset.
Från den punkten accelererar allt. En vattenfylld panna torkar långsammare, vilket förlänger fukttiden, vilket gynnar påväxt, vilket håller kvar mer fukt. Samtidigt blir pannan känslig för frostsprängning, eftersom vattnet som sugits in expanderar när det fryser.
Detta är också skälet till att metodvalet vid taktvätt är materialberoende snarare än en fråga om preferens. Högtryck avlägsnar påväxt men tar samtidigt bort material från ytan. På en panna med intakt ytskikt spelar det marginell roll. På en panna där skiktet redan är borta accelererar man exakt den process som förstör taket.
Bedömningen görs på plats med ett test som tar tio sekunder: häll vatten på en panna. Rinner det av är skiktet kvar. Sugs det in har taket passerat den punkten. Entreprenörer som arbetar löpande med tak, exempelvis Roofia, gör den bedömningen innan metod väljs, och det är den bedömningen som avgör om en tvätt är en investering eller en förkortning av takets liv.
Vad organismerna faktiskt behöver
Alger, lav och mossa har olika krav, och det förklarar var de växer.
Alger behöver fukt och ljus men nästan ingenting annat. De etablerar sig snabbt, sitter ytligt och orsakar ingen materiell skada. De strimmor som rinner nedåt i takfallet är algkolonier som följer vattnets väg.
Lav behöver längre fukttid och etablerar sig långsamt, ofta över flera år. Den fäster kemiskt vid underlaget och utsöndrar syror som bryter ned det den sitter på. Lav är därför den enda av de tre som angriper materialet direkt, och samtidigt den svåraste att avlägsna utan att ta med ytskikt.
Mossa behöver mest av alla: hög fukttid, en yta där organiskt material samlats, och gärna en fördjupning att växa i. Det är förklaringen till att mossa nästan alltid börjar i överlapp, kring genomföringar och i nockens skarvar snarare än mitt på en plan panna.
Den fördelningen har praktisk betydelse. Mossa i skarvar lyfter pannor och styr vatten in där det ska rinna av, vilket är ett funktionellt problem. Alger på en plan yta är ett utseendeproblem. Att avlägsna det senare med aggressiv metod är att ta en materialrisk för en kosmetisk vinst.
Kemin
…Continue Reading Åttatusen timmar blött: taket räknas i fukttid, inte i år