Ett tak i Sverige tar emot ungefär sexhundra till åttahundra millimeter regn om året beroende på var det står. Det är inte den intressanta siffran. Den intressanta siffran är hur många timmar per år taket faktiskt är blött, eftersom det är fukttiden och inte nederbördsmängden som avgör allt som händer på ytan.
Två tak i samma kvarter kan skilja sig med flera tusen timmar per år. Det ena torkar upp inom en timme efter ett regn. Det andra ligger fuktigt till nästa morgon. Det förklarar varför grannen har mossa och du inte har det, trots att ni har identiska hus och samma pannor från samma år.
Nästan allt inom taktvätt blir begripligt om man håller fast vid det måttet.
Vad fukttiden bestäms av
Fyra faktorer, i ungefärlig storleksordning.
Solinstrålning är den starkaste. Ett takfall i söderläge får direkt sol större delen av dagen och torkar snabbt. Ett i norrläge får aldrig direkt sol under vinterhalvåret och torkar enbart genom luftrörelse och avdunstning, vilket tar mångfalt längre tid.
Skuggning kommer på andra plats och är den enda av de fyra som går att ändra i efterhand. En stor gran tio meter från huset kan förlänga fukttiden på halva taket med tusentals timmar per år.
Taklutningen påverkar hur snabbt vatten rinner av. Ett flackt tak håller kvar en tunn vattenfilm betydligt längre än ett brant, och pannor på flacka tak har dessutom längre överlapp där vatten står kvar.
Materialets porositet är den fjärde. Poröst material håller kvar vatten inne i sig efter att ytan torkat, vilket gör att fukttiden i praktiken är längre än den ser ut.
Därför är porositeten den centrala frågan
Betongpannor tillverkas med ett ytskikt som gör dem täta. Nya pannor låter vatten rinna av. Med tiden nöts skiktet ned av UV-strålning, frost och partiklar, och pannan börjar suga vatten in i godset.
Från den punkten accelererar allt. En vattenfylld panna torkar långsammare, vilket förlänger fukttiden, vilket gynnar påväxt, vilket håller kvar mer fukt. Samtidigt blir pannan känslig för frostsprängning, eftersom vattnet som sugits in expanderar när det fryser.
Detta är också skälet till att metodvalet vid taktvätt är materialberoende snarare än en fråga om preferens. Högtryck avlägsnar påväxt men tar samtidigt bort material från ytan. På en panna med intakt ytskikt spelar det marginell roll. På en panna där skiktet redan är borta accelererar man exakt den process som förstör taket.
Bedömningen görs på plats med ett test som tar tio sekunder: häll vatten på en panna. Rinner det av är skiktet kvar. Sugs det in har taket passerat den punkten. Entreprenörer som arbetar löpande med tak, exempelvis Roofia, gör den bedömningen innan metod väljs, och det är den bedömningen som avgör om en tvätt är en investering eller en förkortning av takets liv.
Vad organismerna faktiskt behöver
Alger, lav och mossa har olika krav, och det förklarar var de växer.
Alger behöver fukt och ljus men nästan ingenting annat. De etablerar sig snabbt, sitter ytligt och orsakar ingen materiell skada. De strimmor som rinner nedåt i takfallet är algkolonier som följer vattnets väg.
Lav behöver längre fukttid och etablerar sig långsamt, ofta över flera år. Den fäster kemiskt vid underlaget och utsöndrar syror som bryter ned det den sitter på. Lav är därför den enda av de tre som angriper materialet direkt, och samtidigt den svåraste att avlägsna utan att ta med ytskikt.
Mossa behöver mest av alla: hög fukttid, en yta där organiskt material samlats, och gärna en fördjupning att växa i. Det är förklaringen till att mossa nästan alltid börjar i överlapp, kring genomföringar och i nockens skarvar snarare än mitt på en plan panna.
Den fördelningen har praktisk betydelse. Mossa i skarvar lyfter pannor och styr vatten in där det ska rinna av, vilket är ett funktionellt problem. Alger på en plan yta är ett utseendeproblem. Att avlägsna det senare med aggressiv metod är att ta en materialrisk för en kosmetisk vinst.
Kemin arbetar mot tid, inte mot smuts
Biocidmedel dödar organismerna, men de rengör inte. Det som händer är att levande material dör och sedan bryts ned och sköljs bort av regn under veckor eller månader.
Det innebär att effekten är beroende av tre saker som ligger utanför utförarens kontroll: temperaturen när medlet appliceras, hur länge det får sitta innan det regnar bort, och hur mycket regn som därefter kommer.
Praktiskt betyder det att ett behandlat tak som ser oförändrat ut efter en vecka inte nödvändigtvis är obehandlat, och att ett tak som behandlats sent på hösten i låg temperatur kan ge halva effekten.
Medlen är biocidprodukter och ska vara godkända för användningsområdet. Godkännande och tillsyn hanteras av Kemikalieinspektionen, och en produkt som används på tak är avsedd att döda växtlighet, vilket är relevant eftersom allt som spolas av landar någonstans.
Var vattnet hamnar
Ett tak avvattnas till hängränna, stuprör och därefter antingen till marken eller till en dagvattenbrunn. Under en tvätt går allt som avlägsnas samma väg: döda organismer, medelrester och partiklar från takytan.
Rabatten under stupröret är den plats som drabbas mest, och lösningen är enkel nog att den borde vara standard: koppla loss stupröret under arbetet och led vattnet till en yta där det gör mindre skada.
Går vattnet i stället till en gatubrunn hamnar det i dagvattennätet, som normalt inte renar innan vattnet når sjö eller vattendrag. För fastigheter med egen dricksvattenbrunn tillkommer frågan om markens lutning, eftersom infiltrerande vatten rör sig med den.
Det som sänker fukttiden permanent
Här ligger den intressanta slutsatsen av hela resonemanget. Om fukttiden är det som styr påväxt, är åtgärder som sänker fukttiden mer verkningsfulla än upprepad behandling.
Beskärning av grenar som skuggar taket är den enskilt största hävstången. Skillnaden mellan ett takfall som får sol från klockan tio och ett som inte får någon alls är dramatisk, och effekten är permanent så länge trädet hålls efter.
Fungerande avvattning kommer på andra plats. En full hängränna dämmer vatten mot takfoten, som därmed hålls fuktig långt efter att resten av taket torkat. Det är också där mossan brukar sitta tätast, vilket sällan är en tillfällighet.
Metallband nära nocken är den tredje. Regnvatten som passerar zink eller koppar tar med sig små mängder metalljoner nedåt över takfallet och hämmar etablering. Metoden är passiv och verkar kontinuerligt, men zink och koppar ska inte kombineras med varandra eller placeras uppströms förzinkade detaljer, eftersom galvanisk korrosion då uppstår i det oädlare materialet.
Fukttiden gäller även den som står på taket
En sista praktisk konsekvens av samma mätvärde. Ett tak med algpåväxt som är fuktigt är exceptionellt glatt, betydligt glattare än samma tak torrt och betydligt glattare än det ser ut.
Det är förklaringen till att fallolyckor vid taktvätt är överrepresenterade jämfört med annat takarbete: uppgiften verkar liten, arbetet tar två timmar, och underlaget är sämre än vid någon annan takåtgärd. Byggnader ska ha fasta takskyddsanordningar i den omfattning takets utformning kräver, och ansvaret för att de finns och är i skick ligger hos fastighetsägaren.
Räknat i timmar är ett svenskt tak blött ungefär en tredjedel av året, mer i norrläge och under träd. Det är den siffran som avgör hur ofta något behöver göras, och den enda av de fyra faktorerna bakom den som går att påverka står i trädgården.